Fototeknik 1 - Kamerans funktion
Av Olle Bjernulf 2005-01-01. Läst 29941 ggr. www.fotosidan.se
Kameran
En kamera är apparat som kan avbilda verkligheten på ett ljuskänsligt medium. Principen är densamma oavsett om vi använder fotografisk film eller digitala sensorer.
Kamerans centrala delar:
Kamerakroppen är i princip bara en ljustät låda. Den är tillverkad i
lättmetall eller plast.
Slutaren är normalt stängd och hindrar ljuset att nå
filmen/sensorn. Vid exponeringen öppnas den en kort tid. Denna tid kallas
slutartid eller exponeringstid. Normala slutartider är delar av en sekund.
Ofta skriver man t ex 125 när man menar 1/125 s. En halvering eller fördubbling
av slutartiden kallas ett steg.
Systemkameror har ofta en s.k. ridåslutare alldeles framför filmen/sensorn medan
andra kameratyper har en s.k. centralslutare placerad i objektivet.
Slutaren aktiveras genom att trycka ned avtrycket.
Det ljuskänsliga mediet (film/sensor) kan ha olika känslighet för ljus. Känsligheten anges i ISO, t ex ISO 100. En halvering eller fördubbling av värdet kallas ett steg.
Objektivet avbildar en bild på filmen/sensorn. Det är ofta avancerat och består av flera linser. Dessa är gjorda av speciellt glas och har avancerad antireflexbehandling. Med objektivets brännvidd avses avståndet mellan objektivets optiska centrum och film/sensor-planet. Brännvidden styr vilken bildvinkel objektivet ger.
Bländaren är en anordning för att skärma av ljuset från objektivets yttre delar. Detta minskar ljuset och påverkar bildens utseende. Bländartalet är ett relativt mått så att man kan direkt kan jämföra objektiv oberoende av brännvidd. Vid samma bländartal släpper alla objektiv genom lika mycket ljus oberoende av brännvidden.
Bländartal:
brännvidd / ljusöppning
Blända ner = minska öppningen, dvs bländartalet ökar
Bländarsteg: ändring av ljuset till halva eller dubbla => bländarvärdet ändras
med roten ur 2 = 1,4
Bländarskala, hela steg: 1 1,4 2 2,8 4 5,6 8 11 16 22 32 45 64
Sökaren används för att se aktuellt bildutsnitt. Den kan ha olika konstruktion från enkel genomsiktssökare till komplicerade sökarsystem baserade på optiska eller eleltroniska komponenter. Vissa sökartyper visar exakt den bild som objektivet ger medan andra är fristående och därmed mindre noggranna.
Moderna kameror har avancerad elektronik för styrning och är helt beroende av batterier. De flesta har någon form av motor för att spänna slutaren och mata fram film. Äldre klassiska kameror kan vara helt mekaniskt uppbyggda och fungerar utan batteri.
Kameratyper
Tre huvudtyper finns.
Kompaktkamera med genomsiktssökare (Eng: PS – Point and shoot)
Fast monterat (zoom)objektiv, ofta med kombinerad bländare
och slutare. Sökare på sidan med eget optiskt system vilket ger parallaxfel.
Digitala varianter har dock LCD-monitor som visar exakt utsnitt. Fokusering
genom IR eller digitalt.
Exempel: i princip alla kompaktkameror för film eller digitala
Mätsökarkamera (Eng: rangefinder)
Fast monterat eller utbytbara objektiv. Ridåslutare i
kamerakroppen framför filmen. Sökare på sidan med eget optiskt system som
kompenserar för parallaxfelet. Fokusering genom ett optiskt system med visning i
sökaren. Denna kameratyp är tyst och snabb.
Exempel: Leica M-serie
Spegelreflexkamera (ESR – enögd spegelreflex, Eng: SLR – single lens reflex)
Utbytbara objektiv och stort utbud av tillbehör.
Ridåslutare i kamerakroppen framför filmen/sensorn. Spegel och prismasökare
visar exakt utsnitt. Sökaren kan även användas för fokusering och bedömning av
skärpedjup. Nackdelar är storlek, vikt och ljud/vibrationer från spegeln.
Exempel: ”Systemkameror”, analoga och digitala (DSLR)
Principskiss över spegelreflexkamera.
Format
Kameror för film delas in beroende på filmens storlek.
Beteckning |
Filmrutans storlek |
Kommentar |
Småbild |
24 x 36 mm |
|
Mellanformat |
4,5 x 6 cm – 6 x 9 cm |
eg. 42 x 56 mm – 56 x 82 mm |
Storformat |
9 x 12 cm och större |
|
Digitalkameror delas inte in på samma sätt. Nya digitalkompakter har ofta en sensorstorlek på endast 3 x 4 mm medan digitala systemkameror har ca 15x23 mm. Det finns även större sensor i vissa systemakameror och bakstycken till mellanformatskameror.
Småbildskameror har ett ganska
rektangulär format med förhållandet 2:3. De vanligast mellanformaten har 3:4
eller kvadratiskt format. Digitalkompakter har ofta 3:4 medan digitala
systemkameror har 2:3.
Glöm inte att man kan ta stående bilder!
Exponering
Att exponera en bild motsvarar att fylla på vatten i en
hink. Tre faktorer påverkar:
* storlek på hinken
* tjocklek på slangen
* tiden ventilen är öppen
Hinkens storlek påverkar tiden. Med stor hink tar det längre tid att fylla den.
Slangens tjocklek påverkar tiden. Med grövre slang tar det kortare tid att fylla
hinken.
Tiden är viktig. För kort tid och hinken blir inte fylld. För lång tid och det
rinner över.
Tre faktorer påverkar exponeringen av en bild:
* Känslighet, ISO (storlek på hinken)
* Bländaröppning (tjocklek på slangen)
* Slutartid (tiden ventilen är öppen)
De tre parametrar som bestämmer exponeringen, dvs den ljusmängd som
filmen/sensorn behöver få för en korrekt bild.
Med ena parametern låst kan man variera de övriga två med bibehållen exponering. Inte godtyckligt dock. Ökar man den ena måste man minska den andra. Vad som är korrekt exponering beror på ljusets styrka. Svagt ljus kräver större ljusmängd.
Slutartiden är viktig. För kort tid och bilden blir mörk. För lång tid och bilden blir för ljus. Känsligheten påverkar slutartiden (om bländaren är fast). Med låg känslighet behövs det då längre slutartid för att exponera bilden. Bländaröppningen påverkar slutartiden (om känsligheten är fast). Med liten bländaröppning behövs det längre tid för att exponera bilden.
Exempel : Filmkänslighet ISO 200. Antag att 1/250 s och bländare 8 är rätt exponering.
Fast känslighet |
= ISO 200 |
|
Fast bländare |
= 8 |
|
Fast slutartid |
= 1/250 |
Slutartid |
Bländare |
|
ISO |
Slutartid |
|
ISO |
Bländare |
1/2000 |
2.8 |
|
25 |
1/30 |
|
25 |
2.8 |
1/1000 |
4 |
|
50 |
1/60 |
|
50 |
4 |
1/500 |
5.6 |
|
100 |
1/125 |
|
100 |
5.6 |
1/250 |
8 |
|
200 |
1/250 |
|
200 |
8 |
1/125 |
11 |
|
400 |
1/500 |
|
400 |
11 |
1/60 |
16 |
|
800 |
1/1000 |
|
800 |
16 |
1/30 |
22 |
|
1600 |
1/2000 |
|
1600 |
22 |
Alla alternativ ger exakt samma exponering (ljusmängd).
Man bör noggrant själv anpassa dessa parametrar för olika
situationer. I huvudsak gäller följande:
* Känsligheten påverkar bildkvaliteten
* Bländaröppning påverkar skärpedjupet
* Slutartiden påverkar återgivning av rörelser
Med film väljer man känslighet
genom att köpa olika sorters film. Med digitalkamera kan man ofta välja
känslighet, ISO, genom en inställning på kameran.
Exponeringslägen
Fyra lägen kan finnas kameran för inställning av bländare och slutarid:
M Manuell inställning av slutartid och bländare
Bäst kontroll! Används med fördel för att få en serie bilder jämnt exponerade, t
ex för panoramamontering.
A/Av Tidsautomatik efter bländarförval
Ger bäst kontroll av skärpedjupet. Största bländare ger automatisk kortast
möjliga slutartid.
S/Tv Bländarautomatik efter tidsförval
Behövs normalt ej. Styr tiden indirekt i A-läget genom att välja bländare.
P Automagiskt val av både tid och bländare
Praktiskt men ger ingen kontroll alls!
Fokusering (skärpeinställning)
Genom att fokusera
objektivet kan man få föremål på olika avstånd att avbildas skarpt. Fokusering
sker genom att hela eller delar av objektivet flyttas fram och tillbaka. Detta
kan ske manuellt eller automatiskt (autofokus).
Autofokusinställningar
Det finns i huvudsak två inställningar av autofokus på lite mer avancerade kameror. Ibland kan man även välja i hur många och vilka punkter i bilden som användas för fokuseringen. Väljer man flera punkter brukar kameran anse att det närmaste föremålet (inom dessa punkter) som är viktigast.
S - engångs autofokus
Kameran mäter skärpan i vald fokuspunkt och låser den. Avtrycket är spärrat
tills skärpan är låst. När skärpan är låst kan man sedan komponera om bilden.
C - kontinuerlig autofokus
Kameran ställer in skärpan kontinuerligt i vald punkt. Detta används främst för
motiv som rör sig. Avtrycket är normalt inte spärrat om skärpan är fel.
Vissa kameror har automatik som väljer mellan dessa beroende på motivets rörelse.
Autofokusprinciper
Kompaktkameror för film har ofta en autofokus med aktiv IR. Kameran sänder ut en stråle med infrarött ljus som reflekteras av motivet. Kameran mäter vinkeln mellan utgående och infallande stråle och kan på sätt sätt räkna ut avståndet. Själva förflyttning av objektivet sker dock inte förrän man gör själva exponeringen även om man låst avståndet. Detta gör denna kameratyp i princip oanvändbar för motiv som rör sig. Fördröjningen är ca en halv sekund.
Autofokusen
på vanliga digitalkameror (ej spegelreflex) är väldigt primitiv.
Skärpeinställningen ändras, genom att flytta objektivet frammåt, från oändligt
till närgränsen samtidigt som signalen från sensorn mäts hela tiden. I princip
tar kameran många bilder under denna förflyttning av objektivet. Sedan jämför
kameran alla bilderna och avgör vilken som har högst kontrast. Den
skärpeinställning som ger högst kontrast anse vara den rätta och kameran backar
nu objektivet tillbaka till detta läge. Det här fungerar bra i normalt ljus men
sämre i svagt ljus då hela proceduren ibland måste upprepas. Den här typen av
autofokus är alltså väldigt långsam, från en halv sekund till flera sekunder.
Enda anledningen till att den används är att den är billig. Det behövs ju ingen
extra mekanik, optik eller elektronik.
För att kunna fånga snabba moment måste man alltså fokusera i förväg. När
autofokusen har låst är objektivet redan flyttat och bilden tas i princip
omedelbart nar man trycker av.
Spegelreflexkameror har en mycket mer avancerad autofokus. Här länkas en del av
ljuset genom objektivet ner till autofokusmodulen via den vanliga spegelen, som
är halvgenomskinlig, och en liten hjälpspegel. Autofokusmodulen projicerar en
"bild" på en specialgjord CCD bestående av två rader med några hundra pixlar.
Genom att mäta kontrasten och jämföra "bilden" från dessa rader kan kameran
räkna ut hur mycket objektivet ska flyttas för att det ska bli skarpt. Det gör
att autofokusen blir oerhört mycket snabbare än i ovan beskrivna kameror. När
autofokusen har låst är objektivet redan flyttat och bilden tas i princip
omedelbart nar man trycker av. Spegeluppfällningen tar dock en viss tid på lite
enklare modeller.
Matningslägen
Tre lägen kan finnas kameran för inställning av filmframmatning / nya digitalbilder.
S - Enkelbild
En bild i taget. Man måste släppa upp avtrycket helt innan nästa bild kan
tas.
C - Kontinuerlig
Flerbildsläge. Kameran tar bilder så länge avtrycket är nedtrycket. Från en
bild varannan sekund till 10 bilder i sekunden. Ibland kan man ställa in olika
hastighetslägen.
Självutlösare
Mycket användbart för att undvika skakningar när kameran står på stativ.
Fototeknik 2 - Rörelse och skärpedjup
Av Olle Bjernulf 2005-01-02. Läst 26130 ggr.
Slutartider och rörelser
Slutartiden är helt avgörande för återgivningen rörelser. Kort slutartid fryser
rörelser medan lång slutartid framhäver rörelseoskärpa.
Kort slutartid, 1/500 s.
Lång slutartid, 1/15 s.
Slutartider 1 s, 1/4 s, 1/15 s, 1/60 s, 1/250 s.
Vilken slutartid som behövs beror helt på hur snabbt motivet rör sig.
Panorering
Man rör kameran under exponeringen för att följa med det rörliga motivet.
Lämplig slutartid är ofta ca 1/8 - 1/30 s. Det är viktigt att man mjukt följer
med motivet och inte avstannar rörelsen när man trycker av. Övning ger
färdighet! Ett stativ med trevägs- eller videohuvud kan ibland vara bra för att
inte få skakningar i höjdled.
1/15 s med panorering.
Skakningsoskärpa
Detta är den vanligaste orsaken till oskarpa bilder!
Tumregel för handhållen kamera: Tid kortare än 1/brännvidd (för 35mm film).
Exempel: 50 mm => 1/60 s eller kortare
400 mm => 1/500 s
Använd stativ! Även ett uselt stativ är ofta bättre än inget alls. Använd
naturliga stativ i form av soptunnor, stenar etc. Använd trådutlösare eller
självutlösare för att undvika vibrationer.
Skärpedjup
Bländaren används inte i huvudsak för att styra exponeringen utan för att styra
skärpedjupet. Med skärpedjup menar vi det område i djupled på bilden som vi
uppfattar som skarpt. Vid normala fotograferingsavstånd sträcker sig
skärpedjupet ca 1/3 mot kameran och 2/3 från kameran. Skärpedjupet ökar (åt båda
hållen) med mindre bländare (större tal) eller minskad avbildningsskala.
Skärpedjup
Regeln med tredjedelar gäller inte på mycket korta avstånd. Då fördelar sig
skärpedjupet ungefär lika framåt och bakåt.
Avbildningsskalan anger hur stort ett avbildat föremål blir på filmen i
förhållande till i verkligen. Detta styrs av brännvidden och avståndet.
Avbildningsskalan ökar när vi går närmare vilket då minskar skärpedjupet.
På samma avstånd ökar avbildningsskalan med ökande brännvidd. Detta har
gett upphov till missuppfattningen att teleobjektiv ger kortare skärpedjup än
vidvinklar. Om vi med teleobjektivet ökar avståndet så att avbildningsskalan
blir densamma får vi samma skärpedjup.
Alla objektiv med samma brännvidd ger samma skärpedjup. Man kan alltså inte
tillverka ett objektiv som ger större eller kortare skärpedjup.
Med olika avbildningsskala blir skärpedjupet olika. Avstånd 2m, bländare 11.
Med samma avbildningsskala blir skärpedjupet lika trots olika brännvidd.
Bländare 11.
55mm och 180mm brännvidd. Samma bländare (4) och avbildningsskala ger samma
skärpedjup.
Sammanfattning:
Litet skärpedjup får vi med:
* stor bländaröppning
* stor avbildningsskala
Stort skärpedjup får vi med:
* liten bländaröppning
* liten avbildningsskala
Hur får man rätt skärpedjup?
Skärpedjupet är oerhört viktigt för bilden. Det måste anpassas till situationen.
Ibland vill man ha stort skärpedjup och ibland litet.
För att få rätt skärpedjup måste man:
1) välja rätt bländare
2) ställa fokus på rätt avstånd
Till vänster bländare 4 och fokus på lövet. I mitten bländare 22 -
skärpedjupet räcker inte riktigt till hela bilden. Till höger fokus på stenen
mellan lövet och vattnet - nu räcker skärpedjupet över hela bilden.
Hur gör man då detta praktiken? Ja, det är faktiskt ganska svårt då
kameratillverkarna verkar ha glömt denna viktiga egenskap hos bilderna. Det
finns några olika metoder.
Tabell
Det finns speciella tabeller som visar en brännvidds skärpedjup vid olika
avstånd och bländare. Man kan också räkna ut det med enkla formler. Den här
metoden fungerar bra men är inte direkt anpassad för fotografering "ute på
fältet".
Nedbländningsknapp / skärpedjupskontroll
De flesta bättre systemkameror har en speciell knapp för nedbländning av
objektivet till inställd bländare. Normalt är ju den fysiska bländaren helt
öppen för att ge en ljus sökarbild och kameran bländar ner strax innan
slutaren öppnar. Genom att trycka in denna knapp/spak kan man se skärpedjupet
i sökaren. Den här fungarar inte så bra då sökarbilden blir mörk. Det är
mycket svårt att se om något är tillräckligt skarpt. Däremot är knappen bra
för att se att oskärpan i t ex bakgrunden är tillräckligt oskarp.
Skala på objektivet
Detta är den metod som fungerar bäst i praktiken. Vissa objektiv har en
skärpedjupsskala på objektivet. Med hjälp av denna kan man ställa in rätt
bländare/avstånd för ett önskat skärpedjup. Skärpedjupet visas grafiskt för
olika bländare. För att få maximalt skärpedjup ska man ställa in det s.k.
hyperfokalavståndet.
På bländare 22 är hyperfokalavsåndet 2m. Ställs detta avstånd in räcker
skärpedjupet från oändligt till 0,7m. På bländare 11 får vi skärpedjup från 5m
till knappt 1m.
DEP mode
Vissa Canon EOS-modeller har inbyggd skärpedjupsautomatik. Man riktar in
kameran mot ett närliggande föremål och ett längre bort. Kameran ställer sedan
in bländare och avstånd så att skärpedjupet precis täcker detta område. Det
här fungerar mycket bra i praktiken. OBS att A-DEP på enklare modeller i
stället försöker få rätt skärpedjup genom att använda flera fokuspunkter
vilket i praktiken är oanvändbart.
Fototeknik 3 - Ljusmätning
Av Olle Bjernulf 2005-01-05. Läst 19490 ggr.
Ljusmätartyper
Mätning av infallande ljus
Denna typ av mätare används enbart i vissa handhållna mätare. Man håller mätaren
vid motivet och riktar den mot ljuskällan. Fördelen är noggrann mätning
oberoende av motivets egenskaper. Nackdelar är att man bara kan använda den i
medljus samt att mätaren inte finns inbyggd i kameran.
Mätning av reflekterat ljus
Denna typ av mätare är vanligast. Alla ljusmätare inbyggda
i kameror använder denna metod. Det finns även handhållna mätare av denna typ.
Fördelen är att man kan använda den i alla situationer. Nackdelen är att
mätresultat är helt beroende av motivets egenskaper i stället för ljuskällans.
Principer för ljusmätning
Kamerans inbyggda ljusmätare mäter det ljus som reflekteras från motivet.
Ett grått motiv reflekterar ca 18% av ljuset.
Ett vitt motiv reflekterar ca 90% av ljuset.
Ett svart motiv reflekterar ca 5% av ljuset.
Problemet uppstår nu eftersom det inte är ljuset som reflekteras från motivet
som bestämmer hur vi ska exponera. Det är i stället ljuskällans styrka som avgör
detta.
Ett vitt motiv i svagare belysning reflekterar samma ljusstyrka som ett svart
motiv i starkare belysning. Ljusmätaren kan inte avgöra skillnaden mellan dessa
två fall.
Ljusmätaren (reflekterat ljus) är kalibrerad för normalgrått = 18% reflektion.
Den försöker alltid göra motivet normalgrått. Om motivet avviker från
normalgrått blir mätaren lurad med felexponering som följd! Man måste kompensera
exponeringen.
Med grått avses här enbart reflektionsgraden och inte färgen.
Med ljusa motiv (även motljus) ”tror” ljusmätaren att belysningen är starkare.
Mätvärdet blir för stort och bilderna för mörka, underexponerade. Man måste
kompensera genom att öka exponeringen. Detta genom en ”överexponering” eller
pluskompensation, dvs större bländaröppning eller längre slutartid.
Med mörka motiv ”tror” ljusmätaren att belysningen är svagare. Mätvärdet blir
för lågt och bilderna för ljusa, överexponerade. Man måste kompensera genom att
minska exponeringen. Detta genom en ”underexponering” eller minuskompensation,
dvs mindre bländaröppning eller kortare slutartid.
Det stora problemet är att veta hur mycket man ska kompensera. Det är ganska
svårt att se om en t ex sten är ett eller två steg mörkare än normalgrått. Det
finns speciella gråkort att köpa som kan ha med sig i fotoväskan för att mäta
mot i aktuellt ljus.
Korrekt exponerad bild med svarta, grå och vita ytor.
Svart yta = överexponering
Skulle ha kompenserats -2 för att bli rätt.
Grå yta = rätt exponering
Vit yta = underexponering
Skulle ha kompenserats +2 för att bli rätt.
Kompensering av exponeringen
Man kan kompensera exponeringen på flera sätt. Vilket man väljer är ofta en
smaksak.
1. Exponeringskompensation
Moderna kameror har ofta en sådan funktion inbyggd. Man brukar t ex kunna ställa
in +/-2 steg i 1/3 eller 1⁄2 steg. Varning! Glöm inte att ställa tillbaka.
2. Lura kameran med ISO-inställningen
Ställ in ”fel” ISO. Det ger exakt samma effekt som ovan. Ställer man t ex in 200
i stället för 100 har man ställt in 1 steg minuskompensering. Varning! Glöm inte
att ställa tillbaka.
OBS! Denna metod fungerar inte på digitalkameror.
3. Manuellt
Mät upp ljuset. Kom ihåg värdena och kompensera genom att ändra slutartiden
eller bländare.
4. Exponeringslås
Mät mot en ”normalgrå” yta och lås exponeringen. Då behöver man inte
tänka/räkna!
Alternativt mät upp ljuset. Rikta om kameran så att ljusmätaren visar önskad
slutartid/bländare efter kompensering och tryck in mätarlåset.Exempel
"Normalbild" i medljus - sällan problem med ljusmäting
Vit snö lurar mätaren - kompensera +1 eller +2 steg
Svart sten lurar märaren - kompensera -1 eller -2 steg
Motljus lurar mätaren - kompensera +1 eller +2 steg
Ljusmätarens mätmönster
Integralmätning
Mätning över hela bildfältet. Olämplig för t ex landskap då mätaren luras av
ljus himmel.
Centrumvägd
Mätning över hela bildfältet men med stark tonvikt av mitten. Klassisk mätmetod
som klarar många situationer.
Utsnittsmätning
Mätning endast i del av mitten. Ger bra kontroll men kräver kunskap. Man måste
mäta mot "normalgrå" yta eller kompensera.
Spotmätning
Mätning endast i en punkt. Ger bra kontroll men kräver kunskap. Man måste mäta
mot "normalgrå" yta eller kompensera.
Flerfältsmätning (Evaluerande, Matrix)
Mätning i flera fält, 5 - 35 stycken. Kameran gör sedan en analys av mätvärdena
och jämför med lagrade ”standardmotiv”. Ger bra resultat för typiska
turistbilder. Ofta perfekt resultat med negativ färgfilm. Ger dock ingen
kontroll och blir ofta lite fel för diafilm och digitalt.
Exponering utan ljusmätare
Efter filmkartongen
Använd tabellen från filmkartongen. Figurerna visar strand/snö, normal sol,
slöjad sol, sol i moln, mulet/skugga.
Efter ”bländare 16 –regeln”
Om solen lyser från klarblå himmel gäller:
Bländare: 16
Slutartid = 1 / ISO
Exempel: ISO 100 film ger 1/100s (1/125s)
Fototeknik 4 - Objektivens egenskaper
Av Olle Bjernulf 2005-01-05. Läst 21626 ggr.
Brännvidd och bildvinkel
Med ett objektivs brännvidd avses avståndet från objektivets optiska centrum
till filmplanet. Jämför med brännglasets brännpunkt.
Med bildvinkel avses hur mycket av motivet som kommer med på bilden. Av
tradition mäts ett objektivs bildvinkel på diagonalen vilket dock är lite
opraktiskt.
Bildvinkeln är direkt kopplat till brännvidden (och filmformatet). Längre
brännvidd ger mindre bildvinkel. Större filmformat ger längre brännvidd för
samma bildvinkel.
I exemplen nedan avses bildvinklar diagonalt för småbildsformatet (24x36mm).
20mm, 94° 35mm, 62°
50mm, 46° 105mm, 23°
180mm, 14° 300mm, 8°
Brännvidd och perspektiv
Står man kvar på samma plats ändras bara utsnittet när man byter brännvidd.
Perspektivet är detsamma. Se bilderna ovan där avståndet är detsamma. Studera
förhållandet mellan olika motivdelar - de är identiska i de olika bilderna.
Perspektivet ändras om man flyttar sig i djupled. För att behålla ett motivs
storlek i bild måste man då även ändra brännvidden. På långa avstånd ser motivet
platt ut. Det är det s.k. teleperspektivet - ett något felekatigt uttryck
eftersom effekten inte beror på brännvidden.
35mm respektive 300mm med olika avstånd.
35mm respektive 300mm med olika avstånd.
Utsnitt ur bild med 35mm på samma avstånd som bilden med 300mm.
Det sista exemplet visar att perspektivet blir identiskt på samma avstånd även
om olika brännvidder används. Perspektivet beror enbart på avståndet, ej på
brännvidden.
Användning av objektiven i praktiken
Att stå stilla och zooma fram och tillbaka för att hitta rätt utsnitt blir
sällan bra.Försök i stället att tänka på perspektivet i första hand. Förflytta
dig i djupled tills perspektivet känns rätt. Sedan väljer du brännvidd för att
anpassa motivets storlek i bild.
Med vidvinkel, undvik att få med så mycket som möjligt. Allt blir smått i bilden
och det ser inte alls ut som i verkligenheten. Gå gärna i stället nära för att
betona förgrunden.
Teleobjektiv används med fördel för att plocka ut intressanta delar och för att
göra rena enkla bilder. Med tele (och längre avstånd) blir det lättare att få
till en ren lugn bakgrund för t ex porträtt.
50mm respektive 200mm
Olika objektivtyper
Objektiven delas in efter brännvidden (egentligen bildvinkeln).
Typ |
Brännvidd |
Kommentar |
Fisheye |
8 - 16 |
Väldigt speciella med kraftig distorsion |
Supervidvinkel |
12 - 21 |
Dyra, svåranvända |
Vidvinkel |
24 - 40 |
|
Normal |
43 - 58 |
|
Tele |
75 - 300 |
|
Supertele |
> 300 |
Dyra, svåranvända |
Ovanstående gäller småbildsformatet. Att normalbrännvidden är ca 50mm
(bildvinkel 46°) beror på att det ger bilder på normala avstånd som ser
"naturliga" ut.
För andra format blir normalbrännvidden annorlunda. Mellanformat har ofta 80mm
som normal medan små digitalkompakter kanske har 7mm som normalbrännvidd.
Fisheye
Ger stor bildvinkel med extrem distorsion. Det finns två typer som båda ger 180°
bildvinkel.
16mm fullformats fisheye.
8mm fisheye ger rund bild.
Spegeltele
Ett spegeltele är uppbyggt av speglar i stället för linser. Det gör att
objektiven blir oerhört kompakta och lätta. Ett 500mm spegeltele är endast ca 8
cm långt och väger under 500 g medan ett traditionellt 500mm tele är flera dm
långt och väger minst 1,5 kg. Nackdelen med spegeltele är något lägre kontrast
och det speciella ringformade utseende på ljusa oskarpa punkter.
Kreativt utnyttjande av spegeltelets egenskaper.
Objektiv för perspektivkontroll
Lutas ett objektiv uppåt får man s.k. störtande linjer. En byggnad ser ut att
falla bakåt. Med speciella shiftobjektiv eller PC-objektiv kan man hålla
filmplanet parallellt med motivet och sedan skifta objektivet uppåt för att få
med hella byggnaden utan störtande linjer.
Det finns även tilt/shift-objektiv där man kan luta objektivet också. Då kan man
bl a lägga skärpeplanet längs marken och få hela bilden skarp utan att blända
ner.
Utan shift och med shift.
Objektivegenskaper
Brännvidd: avstånd från optiskt centrum till filmplanet
Ljusstyrka: brännvidd / maximal öppning
Närgräns: minsta inställbara avstånd, räknat från filmplanet
Filterdiameter: fördel om flera objektiv har samma
Fokusriktning: fördel om det är lika som övriga objektiv
Ett zoomobjektiv är ett objektiv med variabel brännvidd. Bildmässigt är det
ingen skillnad om brännvidden finns i ett fast objektiv eller ett zoomobjektiv.
Ljusstyrkan har mycket stor påverkan på objektivets egenskaper. Fördelarna som
möjlighet till kortare slutartider och kortare skärpedjup måste vägas mot
nackdelarna med storlek, vikt och pris. Se exempel.
Typ |
Längd |
Vikt |
Pris |
100-300/4.5-6.3 |
9 cm |
400 g |
1500:- |
100-300/4-5.6 |
11 cm |
600 g |
3000:- |
100-300/4 |
18 cm |
1500 g |
9000:- |
120-300/2.8 |
25 cm |
3200 g |
23000:- |
Ofta är det de ljusstarka objektiven som är mest påkostade och därmed bättre
optiskt och mekaniskt.
Objektivkvalitet och brister
Skärpa
Exempel på ett dåligt och ett bra objektiv. Litet utsnitt, ca 1/30 av
bildbredden.
Det kan skilja ganska mycket i skärpa mellan olika objektiv. Ofta är
dyra objektiv bättre men inte alltid. För att vara säker måste man läsa
objektivtester eller prova själv. Det skiljer ofta även mellan mitten och
hörnen. De allra flesta objektiv tappar skärpa i hörnen.
Bländaren påverkar också mycket. De flesta objektiv är sämre på full öppning.
Något stegs nedbländning brukar ge bäst resultat. Vid små bländaröppningar
sjunker skärpan igen pga diffraktion.
Distorsion
Tunnformig respektive kuddformig distorsion.
Många objektiv, speciellt zoomar, lider av distorsion som innebär att raka
linjer återges böjda. Man talar om positiv tunnformig distorsion och negativ
kuddformig distorsion. Det finns även en blandning kallad vågformig distorsion.
Distorsionen kan inte påverkas (annat än i ett bildbehandlingsprogram).
Vignettering
Exempel på vignettering med ett 50/1.4 på full öppning.
Vignettering eller ljusbortfall är något som speciellt vidvinklar och ljusstarka
objektiv lider av. Vignetteringen påverkas av bländaren och några stegs
nedbländning brukar ta bort den helt.
Motljusegenskaper
Ett objektiv med mycket bra motljusegenskaper.
Ett objektiv med dåliga (normala) motljusegenskaper.
Objektiv är mer eller mindre bra i motljus. De flesta objektiv kan inte användas
när solen är med i bild eller lyser på frontlinsen. Kontrasten sjunker och det
bildas fula reflexer.
Zoom eller fast brännvidd
Äldre zoomar var ofta synbart något sämre än fasta brännvidder. Idag finns
zoomar som är lika bra som fasta brännvidder. Dock lider i princip alla zoomar
av högre distorsion, mer vignettering och sämre motljusegenskaper. De flesta
väljer dock i alla fall zoomen eftersom det är bekvämt och den är "tillräckligt
bra".
Fototeknik 5 - Ljuset
Av Olle Bjernulf 2005-01-05. Läst 18647 ggr.
Ljusets riktning
Medljus
"Se till att solen är bakom ryggen!" är ett råd många nybörjare får. Det medljus
man får då ger klara färger och inga problem med exponeringen eller ströljus i
objektivet. Medljuset är användbart men ofta lite tråkigt. Hög kontrast och
skarpa skuggor gör ljuset mindre lämpligt för t ex porträtt.
Motljus
Motljuset blir ofta spännande. Det ger bilderna extra lyster. Tekniken kan vara
lite svår men döljer man ljuskällan bakom något föremål brukar det gå bra.
Diffust ljus
Om ljuskällan inte har något riktning, t ex om det är mulet, får vi ett diffust
ljus. Detta ljus har låg kontrast och ger inga eller otydliga skuggor. Det här
ljuset passar bra till porträtt och närbilder.
Sidljus
Släpljus och
diffust ljus.
Med ljuskällan från sidan fås sidljus. Är den dessutom i höjd med motivet (t
ex om solen står lågt) fås s.k. släpljus. Detta ljus framhäver pga skuggorna
motivets konturer. Jämför med det diffusa ljuset.
Direkt och indirekt ljus
Med direkt ljus menas att ljuskällan direkt lyser på motivet. Det ger klara
färger och tydliga skuggor. Indirekt ljus innebär att ljuset reflekteras mot
något stort föremål innan det når motivet. Det ger något dämpade färger och
mindre tydliga skuggor vilket ofta är en fördel.
Spotlight
S.k. spotlightljus där endast en liten del av bilden har direkt ljus ger ofta
spännande bilder. Här är det väldigt viktigt att mäta ljuset i punkten med
direktljus.
Ljusets variationer under en dag
Notera hur mycket ljuset ändras under en dag från tidig morgon till kväll.
Ljusets färg
Även vi upplever ljuset som vitt utan färg så varierar ljuset färg väldigt mycket. Från varmt gult ljus (glödlampor, solnedgång) till kallt blått ljus ("blå timmen").
Varmt ljus vid solnedgången.
Kallt ljus efter solnedgången.
Ljusets färg, kallad färgtemperatur, mäts i Kelvin. Pga av den fysikaliska definitionen blir skalan "omvänd". Varmt ljus får låg färgtemperatur och kallt ljus hög färgtemperatur.
Färgtemperatur
”Blå
timmen” |
> 10000 K |
FONT size=2>
Ljusets färgtemperatur under ett dygn med vackert väder.
Färgstick
Normal film är avstämd för dagsljus 5500 K. Vid annan
färgtemperatur uppstår färgstick i bilderna, de får en kall blå ton eller varm
gul-röd ton beroende på ljuset. I lysrör blir bilderna gröna.
Man kan antingen acceptera dessa färgstick eller använda färgkorrektionsfilter
för att ta bort dem.
Med digitalkamera hanteras detta genom att ställa in vitbalansen.
Fototeknik 6 - Blixt
Av Olle Bjernulf 2005-06-16. Läst 24222 ggr.
Blixtens egenskaper
Med blixt avses här elektronblixt. Förr fanns andra typer av blixtar.
Elektronblixten består av en kondensator som laddas upp. Den kan sedan urladdas
blixtsnabbt genom ett blixtrör. Blixtljuset är starkt och har samma
färgtemperatur som dagsljus. Att ladda upp blixten tar några sekunder. Själva
blixten är mycket kort, ner till 1/40000 s varför den även kan användas till att
frysa rörelser.
Inbyggd blixt
De flesta kameror idag har en inbyggd liten blixt. Fördelen är att den alltid
finns till hands. Nackdelarna är att den är svag, sitter för nära objektivet
(ger röda ögon) och att den inte kan riktas i olika lägen.
Lös blixt
Fördelen med en lös blixt är att den kan riktas för att få ett mer spännande
eller mjukare ljus. Den är dessutom ofta betydligt starkare än den inbyggda.
När man väljer blixt ska man förutom att titta på blixtstyrka och
funktioner även se till att den är både vippbar och vridbar för att kunna rikta
den i taket både för liggande och stående bilder.
Blixt vippad 45° uppåt och med diffusor.
Dedicerad blixt
Moderna kameror har oerhört avancerad blixtautomatik. För att utnyttja alla
möjligheter måste blixten vara specialanpassad för en viss kameramodell. Sådana
blixtar passar bara dessa kameror. Även inom ett visst kameramärke finns flera
olika standarder så det gäller att kontrollera noga vilken blixt som passar.
Blixtexponering
Det finns ett antal olika sätt att få rätt exponering på
blixtbilder. Vid blixtexponering är det enbart blixtens styrka och bländaren som
påverkar. Slutartiden påverkar inte blixtexponeringen.
Med kameror som har ridåslutare (systemkameror) måste man dock använda en
slutartid som är lika med eller längre än kamerans kortaste
blixtsynkroniseringstid. Det är det den kortaste tid när hela slutaren är öppen
samtidigt. Vid kortare tider skapas i stället en liten spalt som rör sig över
filmen/sensorn. Skulle man använda kortare tid blir inte hela bilden exponerad
av blixten. Denna kortaste blixtsynkroniseringstid är oftast 1/90 - 1/250.
Kortare är bra då det ökar möjligheterna att använda blixt i dagsljus.
Manuellt
Man brukar ange en blixts styrka i ledtal. Med hjälp av detta kan man
räkna ut vilken bländare man ska använda. Ledtalet anges normalt för ISO 100.
För andra ISO måste man räkna om ledtalet. Multiplicera med 1,4x för varje
fördubbling av ISO. Ledtalet gäller bara inomhus i ett "normalt" rum. Utomhus
eller i stora rum med högt i tak är ledtalet betydligt lägre.
bländare = ledtal / avstånd (i meter)
Exempel: Om blixten har ledtal 32 så blir det bländare 8 om
avståndet är 4 m.
Flashmatic
En metod som används i vissa kompaktkameror. Bländaren är vid blixtexponering
kopplad till avståndet så att rätt exponering erhålls.
Blixtens egen sensor
Med denna automatikform, ofta märkt A på blixten, används en sensor i blixten.
En viss bländare ställs in beroende på aktuellt ISO. Blixten mäter sedan det
ljus som reflekteras av motivet om stänger av sig själv när rätt ljusmängd har
doserats. Man får rätt exponering och behöver inte tänka på avståndet.
TTL
Denna automatikform har varit dominerande sedan början av 80-talet. Här mäter
kameran det ljus som reflekteras från filmen under själva exponeringen. När rätt
ljusmängd har doserats skickar kameran en signal till blixten att stänga av sig.
Den här metoden fungerar med alla bländare och även om filter etc används.
Blixtljuset mäts ju genom objektivet (Through The Lens).
Den här metoden fungerar inte med digitala systemkameror eftersom den blanka
sensorn reflekterar för mycket ljus.
*-TTL
Ny teknik som är anpassad för digitala kameror. Ljuset mäts genom objektivet men
med speciell blixtsensor i stället för att mäta reflekterat ljus från
filmen/sensorn. Olika tillverkare kallar det E-TTL, i-TTL osv.
Blixtljus
Det finns
olika sätt att använda blixten vilket ger bliderna olika karaktär.
Blixt rakt på. Ger ett hårt platt ljus och röda ögon.
Lös blixt bredvid kameran. Ger ett intressantare ljus utan röda ögon. Man får
dock fula skuggor.
Blixt riktad i taket ger ett mjukt ljus. Det blir dock lite mörkt under haka
och ögon.
Blixt med diffusor riktad 45° uppåt ger det bästa ljuset för många
situationer.
Blixtljus och befintligt ljus
Ofta är det bra att kombinera befintligt ljus med blixtljus. Det gör man genom att använda en lång slutartid så att även det befintliga ljuset påverkar exponeringen. Antingen manuellt eller genom att ställa in kameran i ett sådant läge, ibland kallat slow sync. Vitsen med denna kombination är antingen att visa en rörelse eller så vill man få med mer av bakgrunden så att bilden ser mer levande ut.
"Synk på andra ridån"
Normalt
utlöses blixten i början av exponeringen. Fotograferar man då rörliga föremål
med blixt och lång slutartid kan resultatet se onaturligt ut. Blixten fryser
rörelsen som sedan fortsätter frammåt.
För att få ett mer naturligt utseende skall man (om det går) ställa in kamera
och blixt så att blixten utlöses i slutet av exponeringen. Det kallas normalt
"synk på andra ridån" och syftar på av blixten är synkroniserad med
ridåslutarens andra ridå (den som avlsutar exponerignen).
Lång slutartid och blixt framhäver rörelsen hos facklan men fryser mannen.
Normal blixtautomatik till vänster och lång slutartid + blixt till höger.
Upplättningsblixt
När solen skiner ska man använda blixten! Detta för att lätta upp skuggpartier
så att bilden blir mer balanserad. Här fungerar inbyggda blixtar ganska
bra. Dock måste man ofta minska blixtexponeringen något. Om den är för stark ser
det väldigt onaturligt ut. Denna minskning gör vissa kameror automatiskt medan
man med andra får prova lite med inställningarna. Finns det möjliget till
kompensering av blixtexponeringen är det den man ska använda.
En bild i motljus. Huvudmotivet blir för mörkt.
Med exponeringskompensation blir huvudmotiv bra men bakgrunden blir för ljus.
Med blixt på blir det bättre men nu är huvudmotivet för ljust.
Med kompenserad blixt (-1 steg) blir det bra.
Fototeknik 7 - Tillbehör
Av Olle Bjernulf 2005-09-23. Läst 20768 ggr.
Stativ
Den vanligaste orsaken till suddiga bilder är
skakningsoskärpa. Tänk på tumregeln att inte handhålla kameran på längre tider
än 1/brännvidden. Med en 50mm måste man alltså ha 1/50s (1/60) eller kortare
slutartid. Detta gäller småbild. För DSLR räkna med "motsvarande
småbildsbrännvidd".
Använd alltid stativ om det går. Enbensstativ och bildstabiliseringsobjektiv är
givetvis bra men de ersätter inte stativet som behövs för längre slutartider.
Stativet ska vara så stabilt som möjligt men även det sämsta är bättre än inget
alls när det gäller långa slutartider.
Tumregel: 1 kg stativ per 100 mm brännvidd. Exempel: 400 mm => 4 kg
Det är STOR skillnad på olika stativ. De enklaste billigaste duger bara för en
kompaktkamera eller en systemkamera med normalobjektiv (och vidvinkel). Ska man
använda långa telen måste man ha ett rejält stativ. Trä och kolfiber dämpar
vibrationer bättre än aluminium och är dessutom lättare.
Kulled eller 3-vägshuvud är smaksak. Med kulled, välj en med så stor kula som
möjligt.
Arbeta så lågt som möjligt, undvik mittpelaren. Använd trådutlösare eller
självutlösare för att minska risken för vibrationer.
Använd gärna spegeluppfällning om det finns på din kamera. Med halvlånga
slutartider (1/2s - 1/30s) är det ofta stor skillnad. Se exempel (delutsnitt
1x1mm ur småbild 24x36mm) med ett 500mm objektiv på stativ med slutartid 1/8s.
Övre raden (a) är utan och nedre raden (b) med spegeluppfällning. Tre olika
stativ med vikt 1 kg, 3 kg och 5 kg användes (1, 2, 3).
Trådutlösare
Används för att minska vibrationer när man använder stativ och längre
slutartider.
Till äldre kameror finna standariserade mekaniska trådutlösare som skruvas in i
avtryckets gänga. Välj en påkostad variant för bättre hållbarhet. Trådulösaren
kan även låsas för riktigt långa exponeringar.
Till moderna kameror finns elektriska trådulösare med speciella kontakter.
Tyvärr är de ofta ganska dyra. Till vissa kameror finns i stället en liten IR
fjärrkontroll.
Vinkelsökare
Arbetar man med en systemkamera lågt ner kan det vara jobbigt att titta i
sökaren. För att underlätta kan man använda en vinkelsökare som gör att man ser
sökarbilden uppifrån. De är tyvärr ganska dyra och sökarbilden blir både mindre
och mörkare.
Fokuseringsskivor (mattskivor, sökarskivor)
Till vissa systemkameror (främst äldre och proffskameror) kan man byta ut
sökarens fokuseringsskiva. T ex för att få en helt slät skiva utan störande
markeringar/snittbild eller för att få ett rutnät som kompositionshjälp.
Telekonverter
En telekonverter monteras mellan kamerahuset och objektivet. Fördelen är att
brännvidden förlängs och att närgränsen bibehålls. Nackdelar är att man tappar
ljus och att skärpan blir något sämre. Se en telekonverter som ett komplement
och inte som en ersättning för ett längre objektiv.
Telekonvertar finns vanligtvis i två strykor. Dels 1,4x som förlänger
brännvidden med 1,4x (ger 1 stegs ljusbortfall) och dels 2x (2 steg). Den
förstnämnda är optiskt bättre.
Det finns dessutom två typer. Den ena passar alla objektiv och blir då en
kompromiss. Den andra typen har utstickande linser och passar endast vissa långa
telen då linserna skulle krocka annars. Denna typ ger bättre resultat, speciellt
lägre vignettering.
Telekonvertrar utan respektive med utstickande linser
Billiga telekonvertar är sällan bra. Man ser en tydlig skärpeförsämring,
speciellt med 2x varianterna. Riktigt bra telekonvertrar av 1,4x typ kan vara så
bra att man knappt ser någon skillnad.
Närbildstillbehör
Det finns många olika slags tillbehör för att ta närbilder.
Macroobjektiv
Speciella objektiv som förutom att kunna användas som ett vanligt objektiv även
kan användas för närbilder då det kan fokusera på mycket nära håll. Dessa
objektiv är mycket bekväma att använda och är alltid optiskt mycket bra.
Försättslinser
Det finns s.k. försättslinser som skruvas på som ett filter. Med hjälp av dessa
kan man fokusera närmare och ta närbilder. De är mycket enkla att använda och
relativt billiga. Välj helst de bättre tvålinsiga varianterna för bästa
resultat.
Mellanringar / bälg
Tillbehör som monteras mellan kamerahus och objektiv. De är lite bökigare att
använda än andra närbildstillbehör.
För mer information om närbilder se min
makroartikel
Filter
Filter skruvas i filtergängan på objektivet. Det finns en mängd olika sorts
filter. Normalt är de runda och av glas. Det finns även hållare för fyrkantiga
plastfilter.
Välj filter av hög kvalitet. Se till att de är ordentligt antireflexbehandlade.
UV-filter
Egentligen UV-spärrfilter. Dessa filter har med moderna objektiv och
filmer/sensorer ingen som helst funktion annat än som linsskydd.
Skylightfilter
Som UV-filter fast de ger en något varmare färgton vilket kan vara bra till
vissa kalla objektiv/film-kombinationer. En DSLR med automatiskt vitbalans
korrigerar bort filtrets värmande effekt.
Färgkorrektionsfilter
Används till färgfilm för att ta bort färgstick. Med en DSLR ställer man in
vitbalansen i stället.
80A, 80B |
blått färgkorrektionsfilter för dagsljusfilm i konstljus |
81A |
varmtonsfilter för mulet väder med varma filmer |
81B |
varmtonsfilter för mulet väder med neutrala filmer |
81C/D/E |
starkare varmtonsfilter för t ex öppen skugga |
82A |
svagt blått filter för att neutralisera en varm film |
85C |
färgkorrektionsfilter för konstljusfilm i dagsljus |
”cc” |
färgkorrektionsfilter, cyan/magenta/gul, i olika styrka |
Färgfilter
Används till svartvit film för att styra tonåtergivningen. T ex gul/orange för
att få lite mörkare himmel.
Gråfilter, ND-filter (Neutral Density)
Helt grå filter som används för att ge möjlighet till större bländaröppningen
eller längre slutartider. Finns i olika styrkor. T ex 8x (ND 0.9) som ger tre
steg.
Polarisationsfilter
Mycket användbart filter som tar bort reflexer i vatten, växter, glas mm. Det
kan även ge mustigare himmel och grönska. Filtret stjäl ca 2 steg ljus.
Filtret består av en fast del och en roterbar del. Man vrider på det tills
önskad effekt syns i sökaren.
Det finns två typer som båda fungerar på samma sätt. Linjära filter och
cirkulära filter som är dyrare. Den cirkulära typen måste användas till
spegelreflexkameror med halvgenomskinlig spegel (t ex alla DSLR och AF-kameror
för film).
Utan respektive med polarisationsfilter.
Avtonat gråfilter (graduated ND)
Ett filter som används för att minska ner motivets tonomfång för att det ska
passa filmen/digitaltekniken. Används främst för att dämpa en alltför ljus
himmel. Filtren är fyrkantiga och används i en speciell hållare så att man kan
placera den tonade skarven på lämpligt ställe i bilden.
Med en DSLR kan man även i Photoshop lägga ihop två bilder med olika exponering
och få samma effekt (kräver stativ och stillastående motiv).
Utan respektive med avtonat gråfilter.
Motljusskydd
Ett mycket viktigt tillbehör som alltför många slarvar med. Motljusskydden
hindrar direktljus att träffa objektivets frontlins. Utan motljusskydd riskerar
man sämre kontrast och fula reflexer. Motljusskyddet fungerar också som
mekaniskt skydd av frontlinsen.
Utan respektive med motljusskydd.